_________________________________________________________________________________
Hösten 2009 knackade det på dörren hos en tjej i Stockholm, det var några barn som visat sig ha hittat en vit råtta i skogen. Stockholmstjejen tog in råttan i sitt hem, men då hon visste att råttor inte skall bo ensamna och hon själv inte hade möjlighet att skaffa fler tog kontakt med Råtthjälpen, och kort därefter fick råttan, som stockholms-tjejen döpt till Trasan då han en kväll när hon varit ledset krupit fram till hennes ansikte och slickat bort hennes tårar, komma in i jourhem i Norrköping.
Jourhemmet i Norrköping blev snabbt upp över öronen förälskade i den lille herren, som trots sin tid som övergiven ute i skogen, var otroligt tillgiven. Efter en lång rad introduktionsförsök med andra råttor insåg jourhemmet att Trasan antagligen aldrig haft råttsällskap, han kunde inte "prata råtta" över huvud taget, beslutades det att Trasan trots allt skulle trivas bäst som ensamråtta.
Trasan utvecklades och blev om möjligt ännu mer tillgiven än vad han var när han kom. Trasans bur i jourhemmet stog ständigt öppen, han kunde komma och gå som han ville. Han tog ronder i lägenheten med jämna mellanrum för att kolla så att allt stog rätt till, och hans favoritsovplats var bland skorna i skohyllan. Trasan var inte rädd för något, han åkte med på dammsugaren när man dammsög, både tvåbenta och fyrbenta som kom på besök sprang han genast fram till för att hälsa på. Han drog sig inte heller för att stjäla precis allt han kom över. Om man någon gång tappat bort något, så kunde man vara säker på att föremålet kunde återfinnas i Trasans bur.
Jourhemmet i Norrköping blev snabbt upp över öronen förälskade i den lille herren, som trots sin tid som övergiven ute i skogen, var otroligt tillgiven. Efter en lång rad introduktionsförsök med andra råttor insåg jourhemmet att Trasan antagligen aldrig haft råttsällskap, han kunde inte "prata råtta" över huvud taget, beslutades det att Trasan trots allt skulle trivas bäst som ensamråtta.
Trasan utvecklades och blev om möjligt ännu mer tillgiven än vad han var när han kom. Trasans bur i jourhemmet stog ständigt öppen, han kunde komma och gå som han ville. Han tog ronder i lägenheten med jämna mellanrum för att kolla så att allt stog rätt till, och hans favoritsovplats var bland skorna i skohyllan. Trasan var inte rädd för något, han åkte med på dammsugaren när man dammsög, både tvåbenta och fyrbenta som kom på besök sprang han genast fram till för att hälsa på. Han drog sig inte heller för att stjäla precis allt han kom över. Om man någon gång tappat bort något, så kunde man vara säker på att föremålet kunde återfinnas i Trasans bur.
 |
| Dragkamp med vovven. Foto: Katta |
Det dröjde inte länge förrän Trasan fick följa med på råttutställningar. Han fick fina omdömen från både domare och övriga besökare. Pet-Domare Astrid Bergman skrev till exempel på bedömningssedeln: "Mycket tillgiven. Lugn och stillsam. En intelligent liten råtta!" En annan Pet-Domare tillika veteran i råttkretsar skrev följande på sin bedömningssedel: "Var har du varit hela mitt liv?!" Även i agilityn plockade Trasan ett par rosetter innan han pensionerades från tävlandet.
Trasan finns tyvärr inte med oss längre, men han fortsatte fram till sin bortgång att patrullera lägenheten och stjäla sådant som inte var hans. Trasan beräknades vara runt ett år gammal då han hittades, och borde således varit runt tre år när han vandrade vidare. Dom två åren efter att han hittats i skogen gjorde han dock ett helt fantastiskt jobb med att charma alla i sin väg - 52 fans på Facebook är väl ett bevis för det, eller?
Åhh "min" lilla Trasa <3
SvaraRadera//Katta
Men så jävla söt! Och en jävel på statusuppdateringar var han också!
SvaraRaderaOm jag inte precis avslutat mitt konto hade jag lätt blivit hans femtiotredje beundrare! (Och jo, man kan se hans sida på FB även om man själv inte har ett konto och jag har fnissat förtjust åt hans logg och oemotståndligt söta bilder.)